just nu är ett sånt tillfälle där jag faktiskt lärt mig att jag kanske inte ska skriva ett blogginlägg för jag är en aning mer labil än jag borde men känner samtidigt att jag behöver få skriva av mig

Fyllde år igår, wohoo, jag bryr mig inte jätte mycket om födelsedagar, man måste fortfarande jobba o göra allt annat måste, inget ändras för att det var exakt 26 år sedan jag kom ut, tjock skrikande o naken, men det är ändå en sån dag där man vill känna sig lite speciell, nån lite extra uppmärksamhet från människor i sin närhet som tycker om en, 75inlägg på facebook med grattis, o ja, det är jätte trevligt att veta att jag har 75bekanta som ger mig de där sekunderna av sitt liv för att skriva grattis på facebook o jag uppskattar det absolut gör jag det, det är alltid trevligt speciellt när det är människor som man inte direkt har kontakt med visar att de fortfarande finns där ute o kommer ihåg en, det värmer. eller när någon skriver nått lite mer speciellt till en så man faktiskt vet att det är menat för en själv och inte Copy Paste Grattis...  Men, det är väl just det, bekanta som skriver ett opersonligt Grattis på facebook. Annars är ju födelsedagar ett sånt tillfälle där man kan få en giltlig ursäkt att ta upp vänskaper som hackar eller visa uppskattning för saker man gjort senaste året, hej,jag ringer/smsar för att säga grattis! Kul att snacka med dig igen trots att vi inte hörs av så mycket nu!  En liten födelsedagspresent för att visa uppskattning kring saker man gjort under året som gått utan att det behöver kännas konstlat. Men det är kanske bara jag, Grattis! på facebook kanske är det nya sättet att visa sin uppskattning. 

Vidare blev dagen mest blaha. Satt med intervjuer som inte gav den information jag behövde o sen tokstressa iväg till stallet för att hinna fixa till pojkarna innan jag började jobba. blev positivt överraskad av ponnylektionerna som flöt på mycket bätttre än väntat

men sen... fy fan... den avslutningen på kvällen behöver jag aldrig göra om.   

Taritza, vår älskade gamla dam, hon kom till Burf samma år som jag började rida. Världens snällaste o goaste pärla, en ridlärares drömhäst. Hon kom in från lektionen på kvällen, en We-lektion med nybörjarna. Hon hade varit jätte duktig på lektionen och fått avslutat med att hoppa ett 30cm högt hinder, hon älskar att hoppa. Så fort sadeln är av så lägger hon sig ner i boxen. 1h senare står jag och Carina med henne vid uteboxen och håller henne medan hon får somna in. Tarmvred och nått ljud på hjärtat. 24år gammal lämnar denna vackra dam oss en dimmig novemberkväll. Det fanns inget att göra och Taritza visste det, hon var så lugn, hon var så harmonisk och hon såg så nöjd ut när hon låg ner. Hon var färdig, hon gick ut med flaggan i topp, avslutade där hon trivdes som bäst, i ridhuset med en nybörjare på ryggen, busande över ett hinder.

Folk har så mycket fördommar mot ridskolor och att det är synd om hästarna men denna vackra dam älskade det. Hon älskade att gå lektioner. Hon älskade att bestämma, allt skulle ske snabbt och på hennes villkor. Till och med döden bestämde hon. Vi tyckte att hon skulle ligga på höger sida så veterinären stod på vänster med sprutan, men hon ville somna på vänster sida så veterinären fick snällt flytta på sig. Det kändes så märkligt att komma till stallet idag o se hennes box tom, hon representerar allt man vill ha av en bra ridskolehäst, guda snäll, otroligt duktig, en utmaning för duktiga ryttare och en klippa för nybörjare. Att hon inte finns kvar är en sån tomhet som nog aldrig kommer fyllas. O det kändes hemskt samtidigt som det gav ett lugn att vara med när hon somnade. Hon har funnits där under hela min ridkarriär. Hon var den första stora hästen jag red, hon var den hästen jag plockade in till de rädda barnen på ponnylektionerna för att ponnierna var för busiga för 10 år sedan när jag började få undervisa. Hon har varit där alltid så att få finnas där när hon somnade in kändes helt rätt oavsett hur ont det än gjorde