Det är lite märkligt, jag bestämde mig för nån vecka sedan att jag ska hoppa av, har berättat det för en del redan, berättade det för pappa i förrgår och till o med han tycker att det låter vettigt. Men jag har inte sagt något till mina klasskompisar (så vida de inte läser här:P ) men idag tog jag beslutet och skrev på vår fb-grupp att jag kommer hoppa av, vi håller på att planera för en klassresa och jag var tvungen att berätta att jag nog inte kommer åka med eftersom jag nog inte kommer tillhöra klassen då. Jag hoppas på att få ett jobb så fort som möjligt men jag kommer ändå vara lite kräsen med vilket jobb jag tar. Känner till viss del att alla jobb är bättre än att plugga just nu men jag vill ha ett jobb som motsvarar min utbildning, annars vet jag att jag lätt blir bekväm och stannar på ett jobb som jag egentligen inte vill ha för att jag inte orkar med att ställa om till ett nytt jobb. Har sökt ett jobb som samordnare på Bris och hoppas verkligen på att jag iaf får komma på intervju. Jag vet att jag saknar dokumenterad arbetserfarenhet men jag har akademiskt den kompetens de söker och de vill ha någon som har erfarenhet av att arbeta med barn och barns utveckling och jag försökte i mitt personliga brev motivera hur ideelt arbete som ungdomsledare kan motsvar den erfarenheten. Dessutom skrev jag både B och C uppsaten om missbruk, den första om vuxna missbrukare och den andra om påverkan och konsekvenserna en förälders missbruk har på ett barn. Så det är att hålla tummarna. Men vad tanken var med inledningen till detta inlägget var egentligen att det helt plötsligt blivit verkligt att jag inte ska fortsätta plugga eftersom jag berättat det för klassen nu. Känns mer bestämt än när jag berättade det för pappa.