var i stallet strax efter 8.30 imorse, uppe på första hästen kl 9.00 o kände helt ärligt när jag red runt i parken att jag inte finner något större nöje i det längre. Skrittade banan inför terrängritten imorgon och kände inte riktgt att jag har någon lust att rida den. Gick in i ridhuset med Charlie o försökte få honom att uppföra sig o visst, han gick bra för att vara honom men det kändes mest tråkigt att sitta o göra samma sak om o om igen bara för att få honom att bära sig själv o sluta snubbla, Red Roy efteråt o det ÄR tråkigt, 45 minuter skrittarbete i paddocken, det är inte hans fel att han bara får skritta och han är (när han är i full gång) ganska rolig att rida men 45 minuter är vansinnigt lång tid att skritta runt. Ser inte det minsta fram emot att han o Charlie ska iväg på betet, behöva ta mig hela vägen ut till Dalby för att rida ut, Det är tråkigt, jo, avkopplande kan det vara men så tråkigt. 

Ska hoppa Felix på terrängen imorgon och jag vet just nu inte alls om jag är sugen på det. Det kommer bli stressigt för jag jobbar i stallet under dagen o första start är redan kl 10.00 så vi kommer inte hinna bli klar med mockningen innan jag ska börja rida, men, ja, får se imorgon vad jag gör. Det är kul att hoppa även om Felix inte riktigt är favoriten att hoppa med.

Måste hitta intresset för att rida igen om jag ska fortsätta men det är så oinspirerade att bara rida andras hästar och inte utvecklas ett skit själv. Vet att jag skrivit det tidigare men min ridning blir bara sämre och sämre och sämre. Känns som om jag antingen måste hitta en häst att rida som jag kan utvecklas med o en bra tränare så det verkligen kan gå framåt eller så kan jag skita i det. Köpa en egen finns inte på kartan ekonomiskt men det är väl det jag helst hade gjort... Det är mer motiverande att vara ute och springa, där får jag iaf resultat som utvecklas.

tänk att ha 100'000 o kunna köpa en 7-8åring som gått iaf LA/LA o bara kunna gå rakt ut på tävlingsbanan i både hoppning o dressyr. Eller en 4-5åring med mycket potential så jag kan rida till den själv med hjälp av en bra tränare o sen ta mig ut mig och tävla inom 6-12 månaders träning. Det hade varit en dröm, men ja, just en dröm.

Var på begravningen nu i em. Den var väldigt fin, där var mer folk än förväntat o väldigt fina blommor. Det är ganska märkligt hur mycket känslor som kan väckas under en begravning. Jag kände knappt E's mamma, vi träffades ett par gånger när vi var yngre och inte på många år innan jag följde med till sjukhuset nån vecka innan hon dog, men att sitta på en av sina närmsta vänners mammas begravning, det är en obehaglig känsla, vi är jämngamla, det kunde lika väl vara min mamma som dött, så dels den insikten, sen alla minnen från tidigare begravningar, farfar begravdes på samma kyrkogård med ceremonin i samma kyrka så de minnena blossade upp, och framförallt sorgen över att se sin vän sitta i bänken framför och veta att hennes mamma ligger i kistan o hon aldrig kommer få se, krama eller prata med henne igen. Det är en sorg som "smittar", vi var ett par stycken i bekantskapskretsen som egentligen bara var där för E's skull o vi grät allihopa, det går inte att vara oberörd i den situationen, det går bara att gråta.